Hur kommer det sig att Pisa, som är en förhållandevis liten stad, har en så magnifik domkyrka? Jo, från 1000-talet till 1200-talet var faktiskt Pisa den dominerande hamnstaden i västra Medelhavet. Staden var en kulturell och vetenskaplig högborg, mycket tack vare sina handelsförbindelser med Spanien och Nordafrika, och detta kom att sätta sina spår, bl a i de ståtliga byggnadsverken. Det är alltså därför vi idag kan njuta av Campo dei Miracoli, många hundra år efter det att Arno slammade igen och Pisa förlorade sin position som viktig hamnstad.
Alla byggnader på Campo dei Miracoli lutar eftersom marken består av sand och lera och byggnaderna är inte tillräckligt djupt pålade. Till skillnad från våra svenska kyrkor, där man oftast har allt under ett tak, består kyrkor som Duomo i Pisa av en katedral, ett friliggande dopkapell samt ett klocktorn. Redan 1063 satte man spaden i jorden och påbörjade byggandet av denna utsökta katedral.
Dopkapellet är av lite senare datum och färdigställdes mellan 1152 - 1284.
Men den byggnad som alla kommer för att se är självklart det Lutande Tornet.
Man påbörjade byggandet av "Torre Pendente" 1173, och redan innan tredje våningen stod färdig lutade tornet. Bygget avstannade för att sedan ta fart igen, 100 år senare. Det skulle ta ända till 1350 innan det berömda klocktornet stod färdigt. 15 Euro kostar det att gå upp i tornet och man får bara vara 45 personer åt gången.
Här vid grunden ser man verkligen att det lutar! I många år var tornet stängt men nu har man lyckats korrigera lutningen med 38 centimeter genom nya konstruktioner. Vi hade tur och behövde inte vänta så länge på vår tur att gå upp i tornet!
Linnea sa att det kändes som att gå i Lustiga Huset här, och jag håller verkligen med henne. Runt, runt, runt och så lutade man stundtals utåt och hade inget att hålla i sig i. En liten varningsskylt satt på väggen... :-/
Betryggande, eller hur??? Väl uppe vid klockkammaren kände jag att det fick räcka för mig. Hu så läskigt det var med allt detta lutande och dessutom räcken som bara räckte mig till midjan och halkigt stengolv. Det kändes som om jag skulle ramla ned helt enkelt. Här sitter jag och väntar på de andra som tog de sista trappstegen upp till absoluta toppen.
Där klättrar Emma och Linnea vidare!
Självklart en helt magnifik utsikt över Pisa men jag höll mig så långt ifrån kanten jag kunde...
Man fick inte vara kvar i tornet mer än c:a 20 minuter och jag var ganska lättad när vi stod på fast mark igen. Sen fick jag självklart en massa pikar för att jag inte gick allra högst upp i Pisas berömda torn, men det får jag väl tåla. Och självklart måste vi till slut ta det obligatoriska "Jag-håller-emot-det-lutande-tornet-så-det-inte-ramlar-kortet"!! :-)
